Det är verkligen någon som inte vill att jag ska cykla, kanske någon som vill att jag ska ta tag i mitt körkort? I måndags morse tänkte jag ta bussen till skolan, jag kände mig lat. Men vad tror ni? Jag missade bussen förstås, så cykeln fick det bli ändå! Så jag cyklade som vanligt till skolan, trött och stressad. Jag hade nästan precis kommit till Benjamins dagis, skulle väja för ett möte med en annan cyklist, jag tappade balansen och vi rammlade. Jag kände hur cykeln började ramla och jag kände paniken. Benjamin skrek. Stunder då man får panik elr blir chockade då sägs det att man kan glömma minnet, att kroppen går på automatik. Jag kände att vi ramlade, sedan bild som finns i mitt huvud är att jag var framme hos Benjamin och hade fullt upp med att krångla ur honom ur stolen. Han skrek. Cyklisten jag mötte stannade, såklart. Hon frågade hur det gick och och om vi ville ha hjälp, men jag kunde inte förmå mig att svara. När jag sedan fått upp Benjamin i famnen, kramat om honom och tröstat honom, då slutade han att skrika. Åh älskade du, så illa gjorde du iallafall inte illa dig! Men jag skämdes och mina skuldkänslor var skyhöga, stackars lilla Benji. Cyklisten jag mötte hjälpte mig upp med cykeln, kallpratade lite, jag satt i Benjamin i stolen igen, gick en bit och sedan cyklade vi vidare. När vi kommit fram till dagis var han glad igen, jag lämnade honom och när jag kom ut igen började jag känna att fan, mitt lillfinger gör rätt ont. Det var helt blått, troligtvis en liten stukning. Jag cyklade vidare till skolan. Väl i skolan och jag hunnit andas lite, slappnat av, så började jag känna att fan det är inte bara fingret jag har ont i utan foten oxå. Jag gick någorlunda som vanligt hela dagen i skolan, men det vart bara värre och värre. Jag hämtade Benjamin på dagis och cyklade för att byta till en mindre cykel. Sedan cyklade vi hem, jag fick ondare och ondare. När vi slutligen passerat vår ytterdörr så gav jag upp, jag satt mig ner på golvet och gjorde allt för att inte börja gråta, inte än, måste lägga Benjamin att sova middag först. Så när jag slutligen lagt honom för att sova middag, gjort ett misslyckat försök i att linda foten så satt jag mig ner i soffan och grät, nästan storbölade. Jävlar vad ont jag hade! Aldrig i mitt liv har jag förut stukat foten, men nu så vet jag, fan så ont det gör.

Jag kände mig så förskräckligt hjälplös så jag skickade sms till Jennifer, och hon kom upp för att linda om mig, tack älskade ängel!

Nu några dagar senare kan jag äntligen gå på foten igen, med enbart några mindre svårigheter och smärtor. En och en halv dag gick jag på kryckor, men fan aldrig mer vill jag göra det. Hemska jävla klumpkryckor!

Nu har jag fått stränga order om att jag absolut inte får cykla mer.

Ironiskt, inte sant?

Barn dem springer genom livet, ibland så fort så att vi föräldrar inte hänger med. Plötsligt så har dem en egen vilja, dem gör tvärs emot vad man säger, bråkar och kanske till och med slåss. Men en dag så ramlar dem. Då måste vi finnas vi där för att fånga upp dem, krama om dem, trösta dem. Vi måste intala dem att försöka igen, få dem att våga fortsätta sin resa genom livet, och det gör vi med glädje!En enorm villkorslös kärlek, det är vad det är. <3

Kom för ett litet tag sen hem från förstahjälpen-kursen, sista gången idag så nu har jag sertifikat och får utöva förstahjälpen på barn! Men nu till saken..

Jag kom hem och började fundera, vart är Benjamins snuttefilt egentligen? Den ligger ju inte i skötväskan eller med honom i sängen. Farmor som passat och lagt Benjamin hade inte heller sett den. Vänta nu... *tänktänk* En ren ångest och panik känsla kom krypandes och placerade sig i magen.. ÅÅÅÅÅÅÅÅH NEEEEEEJ! Han hade inte med sig den när vi åt, men han hade med sig den påväg dit. FAAAN!

Både jag och Jimmy tog cyklarna direkt ner på stan, cyklade där vi gått tidigare idag. Under hela vägen kände jag bara ångesten bli större och större, tänk om tänk om... Jag började precis tappa hoppet precis när Jimmy skriker "DÄR ÄR DEN!" Jag blir så förskräkt att jag tvärbromsar och nästan trillar av cykeln, haha. Men där var den, hängde så fint på ett staket vid åhléns parkeringen. Tack snälla underbara människa som hängt upp den, du anar inte hur mycket det betyder!

Bara en snuttis för vissa, men en enorm trygghet med total mysfaktor för älskade Benjamin. All ångest släppte och jag kände en lättnad sprida sig i kroppen på mig istället, älskade snuttis är återfunnen!

Alkohol suger, eller är det bara med dig?

När jag vaknade imorse kände jag faktiskt lite ångest, jag tänkte finns det något som kallas 18års-kris? Men jag slog bort tanken och tänkte istället att jag tar dagen som den kommer, jag är ju faktiiskt fortfarande samma person även fast jag blivit 1år äldre.

Jag blev avbruten i mina tankar av att Benjamin vaknade, glad och skrek som bara den "maaaammmaaa!" JAg skrattade lite och sedan bar jag över honom till vår säng, mamma vill mysa lite på sin födelsedag. Bestämde mig ändå för att när man fyller år, då får man faktiskt vara hemma från skolan! Jag fick väcka Jimmy och sedan fick jag min lovade frukost på sängen, 2 mackor och thé blev det. I självavärket hade jag hellre fått kaffe, men någon var lite för trött och lite för lat. Sedan så fick jag enbart äta ca 1 macka, den andra slukade Benjamin för mig haha. Efter frukost bus och lite mys så klev vi upp, jag tog på mig min älskade onepiece.

Senare på dagen, kl 12 mer exakt så la vi Benjamin för att sova middag. Jag och Jimmy slängde oss in i duschen, gjorde oss iordning och sedan åkte jag med mamma för att hämta upp en tårta vi beställt på maxi. Bild på tårta osv kommer sen. Vi kom hem, åt tårta och drack kaffe.

Mot eftermiddagen åkte jag, mamma, Benjamin och Dennis till Valles. Mamma ville att jag skulle kolla ut en cykel jag önskar mig, hoppas att jag kan få mig en sådann.

När kvällen började närma sig så bestämde jag och Jimm oss för att vi ska göra något vi aldrig gjort förut, vi skullegå ut själva på en restaurang och äta middag. Detta kom vi på, blev våran första riktiga date haha. Så vi la Benjamin för natten, Gudfar Per och Jörgen fick passa honom ifall han vaknade vilket han visserligen nästan aldrig brukar göra. Sedan promenerade vi ner till Ljungbergs Sportbar. Jag beställde in något lammkött och Jimmy beställde plankstek, maten var gudomligt god! Till maten beställde jag en cider, min första cider lagligt! Vi tyckte efter maten att visst, vi kan väl unna oss en efterätt oxå. Efterätten blev jordgubbs/blåbärs cheesecake, skitgod även den.

När vi nu båda var proppmätta bestämde vi oss för att nu var det dags att gå hem, vi var båda även mcket trötta. På vägen hem började det att regna. Men well well, efter en sådan härlig och solig dag så sjunker ju inte humöret efter lite regn. Men nu blir det banne mig sängen, gubben min väntar redan på mig gonatt!

Mycket det att mitt skrivande inte har varit så aktivt är att jag helt enkelt saknar min gamla skrivmaskin.. Skämt o sido, det är ju såklart min dator jag menar. Även fast den inte är alldeles perfekt och jag inte ens kan räkna på fingrarna hur många gånger jag elr någon annan har dampat på den, så älskar jag den! Den är bara så min helt enkelt. Den som ingen annan ger mig sådan inspiration i skrivandet, av att bara stå där och damma. *Aaatsho!*

Men tyvärr så varken kan eller vill jag frakta min dator förns om och när vi får lägenhet, det blir sådant krångel annars. Jag tror jag ska satsa på en extern hårdisk till datorn vi får ifrån skolan ist, enda problemet är att det är en mac.. I hate mac! *Räcker ut tungan och grimaserar* Fast man kanske kan lära sig gilla det oxå.

På tal om att lära sig gilla så måste jag lära mig gilla förändringar, lära mig gilla läget med skolan. Jag har inte skrivit något inlägg om hur det känns att börja skolan igen, så det kommer här; Min klass är helt okey, men jag vet inte hur många gånger jag har kallat BF09 för min klass. Även när folk har frågat vilken klass jag går i så har jag fått lov att stoppa mig själv, för det är inte BF09 jag går i längre utan BF10. Alright, jag saknar BF09. Vi hade alltid en massa oenigheter, bråk och oändliga diskussioner. Jag saknar allt dedär, med dem. Det är inte bara de att dem är jämnåriga och skulle vara på samma nivå, för något sånt är nog ändå inte sant. Det är inte bara dem som personer. Det är att dem nästan känner mig utan och innan, dem vet hur jag är som person. Men som sagt bara att gilla läget, om ett år kanske jag sitter här och känner exakt samma sak för klassen som jag går i nu, BF10.

Hittade även denna riktigt charmiga bild på iaf en del av klass BF09 när vi gick ut 1an, fick ju bara lov att lägga ut den för att berika min blogg med bilder haha. 

Igår skulle jag ha lämnat Benjamin själv på dagis och sedan åkt till skolan, men ack nej. Lilla Benji vaknade med massa klet i ena ögat, alltså ögoninflamation. Fick ringa och sjukanmäla honom på dagis. Han fick stanna hemma med pappa medans mamma åkte till skolan, usch så jobbigt och tråkigt.

I skolan sen var huvudet ett enda kaos! Har nog varit borta från skolbänken för länge. Att tänka till, sitta still och lyssna på läraren va ingen höjdare det, haha.

Det var väldigt skönt att komma hem, även till en gnällig och sjuk Benjamin.

Idag var det begravning för söta Märta, som blev 100år och 1 månad. Det var en mycket sorgfylld men fin och mysig begravning. Benjamin fick vara hos sin mormor under tiden, jag tyckte inte alls att det var lämpligt för honom med begravning. Efteråt fick vi lyxig smörgås, kaffe och fika. Följt av mat ute i östnor, då fick Benjamin följa med men han totalvägrade att äta. (Han hade tidigare ätit iallafall lite mat + glass hos mormor) Sedan när vi åt middag oxå, han bara vred bort huvudet men drack iallafall lite saft.

Och nu har min lilla älsklingsskrutt ögoninflamation på båda ögonen, troligtvis feber och ont i halsen, han är gnällig och matt. Han verkar inte ha någon matlust alls, hans kvällsvälling förblev tom orörd vilket är ytterst ytterst ovanligt då han älskar välling! Nu tycker jag så synd om honom så jag hade kunnat gråta en skvätt själv. Det blev nattning med torkning av ögonen, alvedon, torkning av ögonen, näsdroppar och en massa gnäll. Imorron blir det att ringa BVC så får vi se vad dem säger, lär väl inte bli så mycket av det tyvärr. Sen får vi oxå se ifall jag klarar av att lämna honom hemma med pappa elr om hönsmamma Malin blir hemma från skolan..

Stackars mammas lilla gosse. <3

Har inte så mycket vettigt att skriva. Just nu är livet rörigt, riktigt rörigt.

På Torsdag åker jag till Falun och stannar troligtvis där resten av veckan, behöver få lite andrum från allt känner jag. Men tungt kommer de att bli att inte ha er nära, att inte pussa på er under flera dagar. Men jag får väl pussa och gosa med Jennifer och hennes lilla bebis i magen istället ;)

Sen på Tisdag fyller Benjamin 1år, tårtor ska bakas, personer ska bjudas och presenter ska köpas. Jag kan inte förstå att det är sant.

Min lilla grabb, min älskade skrutt, det är snart 1 helt år sen du kom till värrlden och förändrade mitt liv totalt. Tiden går alldeles för fort och jag hinner knappt med alla dina framsteg, men jag älskar dig av hela mitt hjärta min son.

På Tisdag fick jag oxå tid till Soc, vi ska sitta där och prata med mamma och pappa. Jag funderar på att flytta på tiden, för jag känner på mig att vi alla kommer gå rätt griniga därifrån och det vill jag inte utsätta Benjamin för på hans STORA dag!

På Torsdagen där sen blir det BVC, kan inte vänta på att få se hur stor han har blivit och att få skryta om att min lilla skrutt kan gå och annat! Lite stolt morsa är man då kanske? ;) Tyvärr blir det oxå en spruta åt honom på det.. Men pappa följer ju med så det ska nog gå bra.

Nu ska jag feta min älskade underbara non stopchoklad och titta på lite tv!