Det är verkligen någon som inte vill att jag ska cykla, kanske någon som vill att jag ska ta tag i mitt körkort? I måndags morse tänkte jag ta bussen till skolan, jag kände mig lat. Men vad tror ni? Jag missade bussen förstås, så cykeln fick det bli ändå! Så jag cyklade som vanligt till skolan, trött och stressad. Jag hade nästan precis kommit till Benjamins dagis, skulle väja för ett möte med en annan cyklist, jag tappade balansen och vi rammlade. Jag kände hur cykeln började ramla och jag kände paniken. Benjamin skrek. Stunder då man får panik elr blir chockade då sägs det att man kan glömma minnet, att kroppen går på automatik. Jag kände att vi ramlade, sedan bild som finns i mitt huvud är att jag var framme hos Benjamin och hade fullt upp med att krångla ur honom ur stolen. Han skrek. Cyklisten jag mötte stannade, såklart. Hon frågade hur det gick och och om vi ville ha hjälp, men jag kunde inte förmå mig att svara. När jag sedan fått upp Benjamin i famnen, kramat om honom och tröstat honom, då slutade han att skrika. Åh älskade du, så illa gjorde du iallafall inte illa dig! Men jag skämdes och mina skuldkänslor var skyhöga, stackars lilla Benji. Cyklisten jag mötte hjälpte mig upp med cykeln, kallpratade lite, jag satt i Benjamin i stolen igen, gick en bit och sedan cyklade vi vidare. När vi kommit fram till dagis var han glad igen, jag lämnade honom och när jag kom ut igen började jag känna att fan, mitt lillfinger gör rätt ont. Det var helt blått, troligtvis en liten stukning. Jag cyklade vidare till skolan. Väl i skolan och jag hunnit andas lite, slappnat av, så började jag känna att fan det är inte bara fingret jag har ont i utan foten oxå. Jag gick någorlunda som vanligt hela dagen i skolan, men det vart bara värre och värre. Jag hämtade Benjamin på dagis och cyklade för att byta till en mindre cykel. Sedan cyklade vi hem, jag fick ondare och ondare. När vi slutligen passerat vår ytterdörr så gav jag upp, jag satt mig ner på golvet och gjorde allt för att inte börja gråta, inte än, måste lägga Benjamin att sova middag först. Så när jag slutligen lagt honom för att sova middag, gjort ett misslyckat försök i att linda foten så satt jag mig ner i soffan och grät, nästan storbölade. Jävlar vad ont jag hade! Aldrig i mitt liv har jag förut stukat foten, men nu så vet jag, fan så ont det gör.

Jag kände mig så förskräckligt hjälplös så jag skickade sms till Jennifer, och hon kom upp för att linda om mig, tack älskade ängel!

Nu några dagar senare kan jag äntligen gå på foten igen, med enbart några mindre svårigheter och smärtor. En och en halv dag gick jag på kryckor, men fan aldrig mer vill jag göra det. Hemska jävla klumpkryckor!

Nu har jag fått stränga order om att jag absolut inte får cykla mer.

Ironiskt, inte sant?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vet du en sak? Du har nått botten. Att du framför hans egna ögon valde bort honom, att du bara vände dig om och gick - med hans eko av skrik och gråt efter dig. Som jag har kämpat, som jag har stridit - för att du ska ta dig i kragen, svälja din stol...

Vi är hemma sedan ett litet tag och Benjamin har just somnat. Vi har denna eftermiddag/kväll haft julfirande hos morfar & Lena, med morfarsmor Kerstin, morbror John, Isabell & moster Ida. Har haft helkul med disskutioner och funderingar. Benjamin bab...

                                                                         ...

Skola som vanligt idag, från 11-15.30. Lämnade Benjamin på dagis till lunch. Men han vaknade nog på helt fel sida idag, vart jättesur på både mig och dagispersonalen för att han inte fick cykla när alla andra barnen gick in för att äta. När jag sedan...

Mörkret faller, och vinterkylan kommer allt närmare. Pessimisten väcks i mig -  Hur i hela världen ska jag kunna klara dehär? Jag går på ojämn mark, jag tragglar mig fram. Går på en väg för att finna svar. Lyfter på varenda sten, rannsak...