Klockan 00.36 kom våran lilla skrutt till världen.

Han vägde 3580g och var 52cm lång.

Efter några timmars fundering fick han namnet

Benjamin.

Slemproppen har gått!

jag vet att de kan dröja upp till flera dagar efter att detta har hänt fram tills dess att förlossningen bör.. *vääääärk* somsagt; tills dess att förlossningen börjar.
Men nu vet jag iaf att det är pågång på riktigt!

Det ger mig lite hopp, kanske slipper jag den fruktade igångsättningen?!

Så nu sitter jag här med den bärbara datorn i köket, skakande av nervositet,  försöker få i mig frukost och klockar mina värkar (som än så länge är korta och oregelbundna.) medans Jimmy fortfarande ligger i sängen och sussar sött. *vääääääärk* Hur kan han vara så lugn och sova under detta?!

Men bara jag har fått i mig min frukost så ska jag försöka att göra honom sällskap för att förhoppningsvis få bli smittad av hans lugn o sova ett litet tag till.

Jag känner mig faktiskt lycklig mitt i all återkommande smärta!

Idag var jag till MVC åter igen, kändes inte så kul att gå dit när man har gått över tiden men men det är ju normalt att man gör det som först föderska.

Jag har föresten gått upp 2.2 kg sen jag var där sist, för en vecka sedan!

Nu har jag alltså sammanlagt gått upp ca 10.3 kg under hela graviditeten, och det kan jag säga er att det känns!

Hon sa även på MVC att hon tror bebis kmr antingen idag elr om några dagar. Hon tyckte det såg så ut på mig sa hon, jag antar att hon menade att magen va långt ner elr något. 

Rätt hade hon nog oxå.

Har långdragna sammandragningar - och det dröjer inte lång tid från den ena slutar tills den andra startar. Det trycker och känns som mens värks liknade smärtor neråt och ut mot ryggen.

Är bebis påväg snart?

Nu sitter jag och tittar på medans Jimmy och Putte fixar bebissängen och bebismobilen, duktiga pojkar :) 

Putte hälsar!

Vad är det egentligen jag gör?

Är dethär verkligen rätt?

Det känns fel att tänka såhär nu när det äntligen snart är daxs,

jag vill ju inget annat än att ha ut min lilla skrutt?

Men jag är rädd så innåt helvete.

Vad som helst kan ju gå fel.

Jag kan göra mitt barns liv till ett helvete.

Jag kan bli den värsta mamma som satt sin fot på jorden.

Är jag verkligen normal som tänker såhär?!

Nu är det iaf bara några dagar tills skrutten är beräknad att komma, den 24de.

Om 2veckor är det alltså garanterat att jag har min bebis hos mig, i min famn.

Fixerad och klar ligger den där inne och väntar tills den känner sig redo för världen. Förvärkar har jag inprincip varje dag nu, så det dröjer nog inte långt kvar tills de är dags på riktigt.

Jag har bestämt mig, jag ska göra mitt bästa,

jag ska försöka att bli den bästa mamman som funnits.

Jag väntar på dig min lilla skrutt, kom ut snart. <3

Så snabbt humöret kan ändras, nästan helt utan anledning.

Så hemskt lättretlig jag kan vara dem dagar jag knappt haft något att göra.

Snälla skrutt, kom ut nu?!