Vad jag älskar att komma in i rummet på kvällen,

det första man ser är någon som sover riktigt sött.

Det är något så underbart, så vackert

och så rogivande med att se ett litet barn sova.

Det är stunder som då, som man känner sig riktigt stolt som mamma.

Då ens barn sover i sin säng lungt och stilla.

Jag älskar dig min lilla skrutt. <3

Har aldrig känt att jag är tillräcklig som mamma.

Har aldrig känt att jag är bra nog.

Men vad är egentligen en bra mamma?

Är det en som följer barnets minsta vink och ger dem allt de pekar på?

Eller är det en som gör sitt bästa för att räcka till för barnets alla behov?

En bra mamma är en som ger sitt barn mat när barnet är hungrigt, en torr och ren blöja när barnet har kissat eller bajsat, trygghet och tröst när barnet är rädd eller ledsen och tålamod när barnet är uppe i varv eller inte lyssnar.  

Men viktigast av allt, VILLKORSLÖS KÄRLEK!

Du är leendet på mina läppar, du är luften i mina lungor. <3

Precis som rubriken lyder kommer detta inlägg att handla om, att somna utan gråt. Det är ett dagligt bekymmer i vardagen, och jag har många gånger kännt mig väldigt kluven över denna nattnigs-fråga.

Ska barn skrika sig till sömns eller ska dem få somna i ens knä?

I julklapp fick jag denna bok "somna utan gråt" av min svärmor, jag har precis börjat läsa den men den verkar redan lovande. Det bästa är nog ändå att min svärmor var helt ovetandes om min kluvenhet till detta, men nu har hon gett mig ett stort hjälp på vägen till att bli den mamma jag vill vara.

Folk i min omgivning tyckte att min son behövde bli lite mer självständig, att han skulle kunna somna själv i sin egna säng. Första gången jag la honom själv i sängen för att somna, låg han bara och skrek. Jag kände mig hemsk. Men jag visste ju inget annat jag kunde göra för att få honom sova själv? Jag kunde bara tänka på hur det måste kännas för honom, helt ensam i den stora grymma världen och allt han kan göra för att uttrycka sina behov är att skrika. Men ingen kommer och tar upp honom? För det var ju det han var van vid.

Visserligen funkade denna metod förvånansvärt bra och efter bara någon natts skrik lärde han sig att somna när man lade ner honom i sängen, men jag upplevde att han sov väldigt oroligt. Det är inte förns på senaste tiden som han verkar ha börjat känna sig riktig trygg, nu när jag har börjat ge honom sista flaskan i sängen.

Men vid sjukdom, resor eller liknande blir det ofta bakslag och då har man inte samvete till att låta dem skrika för man vet hur osäker och ynklig man själv kan känna sig då. Då är man tillbaka på ruta ett igen.

Jag vill inte ha det så, jag vill inte att nattningen ska vara ett ständigt gnagande på mitt samvete och mitt självförtroeende som mamma. Jag vill att nattningen ska vara en trygg, lugn och mysig stund innan han når drömmarnas land. 

Och jag tror nästan att dehär kan vara lösningen.

Att somna utan gråt är en bok som ger dig tips och råd till att utforma din egen fungerande nattningmetod så att det känns rätt för både dig och ditt barn.

Snart knackar julen på våran dörr, med klappar och med glitter.

Återigen får jag samma gammla julångest.

Jag vet inte vad det är som skapar detta, men det återkommer år efter år.

Jag trodde att det skulle bli bättre nu när jag fått Benjamin som kan ge mig lite julglädje, men ack nej. Julångest.

Jag är nog helt enkelt inte så mkt för julen.

Jag har många dagar tänkt att:

"idag ska jag skriva ett inlägg nu när jag har gjort dehär"

Men det har aldrig blivit något av, och jag vet iaf en som är lite irriterad och besviken på detta. (neeejdå Feffe, jag menar iiinte aaaalls dig (a) *host*)

Men mina dagar som småbarns mamma bara flyger förbi. Jag hinner inte med att sätta mig ner för att skriva ett inlägg, jag hinner inte ens med att prata med mina vänner som jag vet verkligen behöver mig.

När han sover?

Då sätter jag mig ner för att pusta ut, och inte behöva tänka på någonting för att orka med dagen.

Min underbara son är ingen börda, han är oftast jättesnäll och glad. Men att bli mamma var lite mer energikrävande än vad jag hade väntat mig.

Fast det var ju mkt som inte blev som jag hade tänkt mig..

Men jag älskar verkligen min son, han är mitt allt

och han är luften jag andas. <3

Jag har läst att barn med skilda föräldrar inte ska må sämre i det vuxna livet enligt test. Men en stor förutsättning i det är nog att föräldrarna är sams och kan komma överens.

Men utan den förutsättningen, även om man inte skulle må sämre i det vuxna livet som dem påstår, så mår man åtminstone sämre under barndomen och tonåren.

Man vet inte vems parti man borde ta, båda verkar till och från lika lömska. Bara verkar vara ute efter att förstöra för den andra föräldern. Men den enda som blir lidande, det är barnet.

Jag blir så himla trött på sånt här, man ser det överallt.

Ni har ju en gång i tiden älskat varann, ni har en gång i tiden kommit överens.

KAN NI DÅ FAN INTE GE DET ETT FÖRSÖK FÖR ERT BARNS SKULL?!

Jag älskar verkligen min son och ångrar inte honom en sekund. Jag tycker det är jätteroligt att vara hemma med honom om dagarna. Att se hur han hela tiden utvecklas är otroligt och underbart, verkligen.

Men när jag är ute tidigt på morronen och ser hur alla åker till skolan,

då gör det faktiskt lite ont.

Vad gör man när ett barn bara skriker och skriker för att dem har ont i magen?

Vad gör man när man har provat allt och ingenting hjälper?

Jag har hört att barn inte kan få kolik efter att dem har blivit en månad gammal, men det kan helt enkelt inte stämma.

Benjamin måste ha kolik, eller är det möjligt att dem har det bara då och då?

Ibland på kvällarna så börjar han skrika, och ingenting hjälper.

Idag igen, svärmor försökte hjälpa mig med råd men ingenting hjälpte.

Men man får helt enkelt bara andas djupa andetag och försöka ta det lungt.

Med en gallskrikande bebis? Det är inte lätt kan jag säga.

Tillslut fick jag honom iaf att tystna.

Gungandes i babysittern med nappen i munnen och mamma som sjunger med i några lugna låtar från mobilen, så blev vi båda lugna.