Idag fick vi en ny liten medlem i familjen, denna honkattunge. Vad för ras? Jag har inte en aning, men söt är hon iallafall! Vad ska hon heta? Vi är inte riktigt säkra, men det blir nog en Selma (Något Benjamin skulle ha hetat om pappa fått bestämma ifall han blivit tjej. Namnförslaget gillade inte mamma, men på en katt passar det bättre!)

Ni får gärna ge fler förslag på namn ifall ni är lite idérika?

Det går iallafall riktigt bra, hon verkar ha gjort sig hemmastadd och trivas. Benjamin är överförväntat snäll och försiktigt, lite för påflugen för hennes smak bara. Älskade gubben, du är så duktig! Han är även riktigt glad för lekkamraten han fått, vet inte hur många gånger han sagt katt idag sen hon kom till oss! Haha. 

Men nu blir det att ta med mysan till sängen och försöka sova, gonatt!

Har redan blivit så fäst vid dig goingen våran <3

Är riktigt förbannad just nu. Jag och Benjamin åkte buss hem som vanligt och vår station började närma sig.

Någon annan plingade och det stod klart och tydligt "STANNAR" som det alltid brukar. Men gissa vad? Busschafförern kör förbi stationen, i full fart. Jag ställer mig upp och ropar lite försiktigt "hallå, stanna" vilket busschaffören förmodligen inte hör eftersom han bara kör vidare utan reaktion. Jag tar då i och ropar "MEN HALLÅ, VI SKA AV HÄR!" Varpå busschaffören trycker bromsen i botten. Jag tappar såklart balansen och håller på att ramla och välta omkull hela Benjamins vagn, vilket resulterar i att Benjamin blir rädd och jag, jag blir skitförbannad. Busschaffören stannar och vi får gå av bussen, i ett jävla dike. Jävla busschafför!

Vi åt frukost. Dennis åt snabbt upp sin tallrik med gröt och ville sedan titta på film. Jag gick för att starta filmen åt honom och Benjamin satt kvar i stolen med sin gröttallrik som nästan var slut, Benjamin blev arg och började skrika när jag gick. När jag sedan kom tillbaka så tittade han länge på mig. Sedan öppnade han munnen, pekade mot skafferiet och skrek "macka, macka"

Han hade två tuggor gröt kvar så jag tyckte att dem kunde han äta upp först. Så jag sa till honom att "ät upp gröten först."

Han fortsatte att skrika "macka, macka" sedan skulle han även förklara för mamma vilken slags macka han skulle ha, mamma förstod inte vad han menade tyckte han väl. "OOOst!" Klämde han fram med näsan upp i vädret.

Då sa jag att "Nej, äter du inte upp gröten så får du ingen macka"

Då fick jag en lång, riktigt bekymrad och sur min. Bestämd liten skrutt!

Sedan åt han snällt upp gröten och blev tillslut nöjd och glad när han fick sin ostmacka ;) Haha.

Morgon mys/bus i soffan framför Gnottarna!

En riktig liten skitunge är vad vi har! Nybadad och sprang runt nakenfis, då ställde han sig och sket en rejäl på golvet! Mamma blev ställd och chockad så jag sprang och satte honom på pottan. Där kom en liten klutt till och så lite kiss! När han sedan reste sig från pottan fler han riktigt fascinerad och stolt, ställde sig pekade och skrek. Mamma berömde honom väldigt, såklart! Sedan ville han gärna undersöka det oxå, men stoppade honom i sista minut ;) Hahah.

Det är verkligen någon som inte vill att jag ska cykla, kanske någon som vill att jag ska ta tag i mitt körkort? I måndags morse tänkte jag ta bussen till skolan, jag kände mig lat. Men vad tror ni? Jag missade bussen förstås, så cykeln fick det bli ändå! Så jag cyklade som vanligt till skolan, trött och stressad. Jag hade nästan precis kommit till Benjamins dagis, skulle väja för ett möte med en annan cyklist, jag tappade balansen och vi rammlade. Jag kände hur cykeln började ramla och jag kände paniken. Benjamin skrek. Stunder då man får panik elr blir chockade då sägs det att man kan glömma minnet, att kroppen går på automatik. Jag kände att vi ramlade, sedan bild som finns i mitt huvud är att jag var framme hos Benjamin och hade fullt upp med att krångla ur honom ur stolen. Han skrek. Cyklisten jag mötte stannade, såklart. Hon frågade hur det gick och och om vi ville ha hjälp, men jag kunde inte förmå mig att svara. När jag sedan fått upp Benjamin i famnen, kramat om honom och tröstat honom, då slutade han att skrika. Åh älskade du, så illa gjorde du iallafall inte illa dig! Men jag skämdes och mina skuldkänslor var skyhöga, stackars lilla Benji. Cyklisten jag mötte hjälpte mig upp med cykeln, kallpratade lite, jag satt i Benjamin i stolen igen, gick en bit och sedan cyklade vi vidare. När vi kommit fram till dagis var han glad igen, jag lämnade honom och när jag kom ut igen började jag känna att fan, mitt lillfinger gör rätt ont. Det var helt blått, troligtvis en liten stukning. Jag cyklade vidare till skolan. Väl i skolan och jag hunnit andas lite, slappnat av, så började jag känna att fan det är inte bara fingret jag har ont i utan foten oxå. Jag gick någorlunda som vanligt hela dagen i skolan, men det vart bara värre och värre. Jag hämtade Benjamin på dagis och cyklade för att byta till en mindre cykel. Sedan cyklade vi hem, jag fick ondare och ondare. När vi slutligen passerat vår ytterdörr så gav jag upp, jag satt mig ner på golvet och gjorde allt för att inte börja gråta, inte än, måste lägga Benjamin att sova middag först. Så när jag slutligen lagt honom för att sova middag, gjort ett misslyckat försök i att linda foten så satt jag mig ner i soffan och grät, nästan storbölade. Jävlar vad ont jag hade! Aldrig i mitt liv har jag förut stukat foten, men nu så vet jag, fan så ont det gör.

Jag kände mig så förskräckligt hjälplös så jag skickade sms till Jennifer, och hon kom upp för att linda om mig, tack älskade ängel!

Nu några dagar senare kan jag äntligen gå på foten igen, med enbart några mindre svårigheter och smärtor. En och en halv dag gick jag på kryckor, men fan aldrig mer vill jag göra det. Hemska jävla klumpkryckor!

Nu har jag fått stränga order om att jag absolut inte får cykla mer.

Ironiskt, inte sant?

Idag på schemat stod det vandring. Vi skulle vandra från Prästholmen till Rostberg, en jätte lång tipspromenad om allemansrätten på 12km. När vi gick där i skogen, mellan berg och dal så skulle vi enbart följa en karta, därför lyckades vi gå lite vilse några gånger. Så när vi äntligen kommit fram till Rostberg hade vi nog gått ca 15km istället. Vi utforskade skogen på djupet och fick lite extra motion bara ;)

Först gick vi upp till Eldris och den vägen var det bara skog, träd och skog vilket var jättetråkigt. I Eldris fick vi koka soppa på stormkök och äta våran matsäck. Sedan började vi gå vidare mot Rostberg, där var det uppförsbackar, träd, bäckar och ännu flera uppförsbackar! Att skolan kommer på att "ja vi ska pina dem riktigt med denna länga jobbiga vandring" det förstår jag, men vad jag inte förstår är hur en människa som har ett eget val kan komma på att "ja men imorgon ska jag nog gå på en vandring." Fyfan.

Jag har knappt tränat sen jag blev gravid med Benjamin och nu fick vi lov att gå denna "underbara" vanding. Det var ett rent helvete och skitjobbigt, tänker aldrig mer göra om det! Och vissa skulle träna på det? Hurtigruttar!

Men nu  är jag helt slut efter denna långa dag, gonatt!

När jag vaknade imorse kände jag faktiskt lite ångest, jag tänkte finns det något som kallas 18års-kris? Men jag slog bort tanken och tänkte istället att jag tar dagen som den kommer, jag är ju faktiiskt fortfarande samma person även fast jag blivit 1år äldre.

Jag blev avbruten i mina tankar av att Benjamin vaknade, glad och skrek som bara den "maaaammmaaa!" JAg skrattade lite och sedan bar jag över honom till vår säng, mamma vill mysa lite på sin födelsedag. Bestämde mig ändå för att när man fyller år, då får man faktiskt vara hemma från skolan! Jag fick väcka Jimmy och sedan fick jag min lovade frukost på sängen, 2 mackor och thé blev det. I självavärket hade jag hellre fått kaffe, men någon var lite för trött och lite för lat. Sedan så fick jag enbart äta ca 1 macka, den andra slukade Benjamin för mig haha. Efter frukost bus och lite mys så klev vi upp, jag tog på mig min älskade onepiece.

Senare på dagen, kl 12 mer exakt så la vi Benjamin för att sova middag. Jag och Jimmy slängde oss in i duschen, gjorde oss iordning och sedan åkte jag med mamma för att hämta upp en tårta vi beställt på maxi. Bild på tårta osv kommer sen. Vi kom hem, åt tårta och drack kaffe.

Mot eftermiddagen åkte jag, mamma, Benjamin och Dennis till Valles. Mamma ville att jag skulle kolla ut en cykel jag önskar mig, hoppas att jag kan få mig en sådann.

När kvällen började närma sig så bestämde jag och Jimm oss för att vi ska göra något vi aldrig gjort förut, vi skullegå ut själva på en restaurang och äta middag. Detta kom vi på, blev våran första riktiga date haha. Så vi la Benjamin för natten, Gudfar Per och Jörgen fick passa honom ifall han vaknade vilket han visserligen nästan aldrig brukar göra. Sedan promenerade vi ner till Ljungbergs Sportbar. Jag beställde in något lammkött och Jimmy beställde plankstek, maten var gudomligt god! Till maten beställde jag en cider, min första cider lagligt! Vi tyckte efter maten att visst, vi kan väl unna oss en efterätt oxå. Efterätten blev jordgubbs/blåbärs cheesecake, skitgod även den.

När vi nu båda var proppmätta bestämde vi oss för att nu var det dags att gå hem, vi var båda även mcket trötta. På vägen hem började det att regna. Men well well, efter en sådan härlig och solig dag så sjunker ju inte humöret efter lite regn. Men nu blir det banne mig sängen, gubben min väntar redan på mig gonatt!

På senaste tiden har jag märkt att ovanligt många saker inte längre ligger på sin plats.. och i dehär fallet är det inte min virrighet som har slagit till, faktiskt inte. Jag tror snarare att det kan vara en liten nisse, en nisse som är under 1m lång och väldigt busig, men såklart även väldigt charmig o go.

Nästan varje dag springer man runt som en galning här hemma, letar och letar, men vart tar sakerna vägen? Man hittar dem alltid på dem mest märkliga ställen.

Bara här om dagen skulle jag plocka ur skitiga kläder ur Benjamins dagisväska, och vad låg där i tro? Jo farbror Sebbes keps! Lilla busiga nisse.. tänkte jag. Han älskar verkligen kepsar han. Även en sko var spårlöst försvunnen en morgon här, lilla nisse älskar skor oxå serru! Denna sko hittade vi läängst in under skohyllan några dagar senare.

När man går där och letar, stressad och hittar fan inte det man letar efter, då kan man bli riktigt irriterad. Men när man sedan hittar det så kan man oftast inte låta bli att skratta. Älskade lilla Nisse, vad otroligt mycket mamma älskar dig!