Min son tycker att det är sjukt kul att trycka av strömbrytaren har jag märkt.. När jag tog min mobil imorse så varnade den för lågt batteri, och hade ändå legat och laddat hela natten? Eller..? Haha jovisst, men med avstängd strömbrytare. Så lilla mobilladdaren fick följa till skolan idag. Tur är det väl att min kära son är så söt och gör mig så sjukt stolt, när han gjorde 2an på pottan imorse!

Sedan finns det ju dessa jävla busschafförer.. Jag som tyckte alla hade blivit så trevliga, men nu är dem fan griniga hela bunten igen! Först chaffören på kråkbergsbussen, tittade på mig och biljetten som typ som "denhär har du nog förfalskat, det är inte möjligt att den är riktig" Sedan var kråkbergsbussen lite försenad ner på bussstationen igen efter att jag lämnat Benji, så när den anlände åkte Lasarett bussen som jag skulle med precis. Jag fick springa och vifta med armen för att den skulle stanna och busschaffören kläkte ur sig när jag gick på "Det finns en station, det är där man ska gå på" Jag blev så frukansvärt arg med huvudvärk och dessa ständigt sura chafförer så jag röt i "Men jag hann ju fan inte, direkt när bussen jag åkte med stannade så åkte ju du!" När jag sedan kom utom hörhåll kunde jag inte låta bli att muttra "jävlasurgubbe.." Ibland för man vara ung och dum, till viss del, fast man är mamma? Benji var ju faktiskt inte med (a) 

Sedan misstänker jag att jag har fått en vagel i ögat, har tydligen en liten knöl och sedan har jag sprängande huvudvärk.. Menmen, man får väl försöka vara glad ändå. Tjohej nu ska jag prova ut storlek för en skoljacka + underställ som skolan ska skicka efter, gratis! Wiiiiie!

Dagen började med att vi hade skriftligt övningsnationella i svenska, från 8-12. Mitt huvud var inte på skaft och koncentrationen inte på topp.. Har haft huvudvärk hela dagen. Jag gick strax innan 11 och lämnade in en uppgift jag inte riktigt var nöjd med, men det gick inte nå mer, det var stopp uppe i skallen. Efter det gick jag för att äta lunch. Maten var som vanligt lite halvdann, men iallafall ätbar.

När jag ätit klart smsade jag Jennifers mamma som hämtade upp mig på skolan, nu skulle vi åka till falun för att hälsa på Jennifer och Ängla. Lilla Ängla föddes den 15/11 kl 04.41, var 48cm lång och vägde 3340g.

Här har ni på Jentorna.. Sådann mor, sådann dotter ;)

Benji därimot va på dagis från 07.45-14, sedan hämtade våran kära granne Ronja honom. Så han har varit och busat med henne idag, och med Benjis bästa kompis Ronjas katt My ;) Sedan hämtade Jimmy honom hos henne runt 16-17 tiden när han slutat praktiken. Ni kan läsa lite mer om Benjis dag och se bilder här!

Idag fick vi en ny liten medlem i familjen, denna honkattunge. Vad för ras? Jag har inte en aning, men söt är hon iallafall! Vad ska hon heta? Vi är inte riktigt säkra, men det blir nog en Selma (Något Benjamin skulle ha hetat om pappa fått bestämma ifall han blivit tjej. Namnförslaget gillade inte mamma, men på en katt passar det bättre!)

Ni får gärna ge fler förslag på namn ifall ni är lite idérika?

Det går iallafall riktigt bra, hon verkar ha gjort sig hemmastadd och trivas. Benjamin är överförväntat snäll och försiktigt, lite för påflugen för hennes smak bara. Älskade gubben, du är så duktig! Han är även riktigt glad för lekkamraten han fått, vet inte hur många gånger han sagt katt idag sen hon kom till oss! Haha. 

Men nu blir det att ta med mysan till sängen och försöka sova, gonatt!

Har redan blivit så fäst vid dig goingen våran <3

Kände för förnying, men vart lite för lat.

Denna bloggdesign är därför bara tillfällig tills jag orkar ta tig i det på riktigt.

Är riktigt förbannad just nu. Jag och Benjamin åkte buss hem som vanligt och vår station började närma sig.

Någon annan plingade och det stod klart och tydligt "STANNAR" som det alltid brukar. Men gissa vad? Busschafförern kör förbi stationen, i full fart. Jag ställer mig upp och ropar lite försiktigt "hallå, stanna" vilket busschaffören förmodligen inte hör eftersom han bara kör vidare utan reaktion. Jag tar då i och ropar "MEN HALLÅ, VI SKA AV HÄR!" Varpå busschaffören trycker bromsen i botten. Jag tappar såklart balansen och håller på att ramla och välta omkull hela Benjamins vagn, vilket resulterar i att Benjamin blir rädd och jag, jag blir skitförbannad. Busschaffören stannar och vi får gå av bussen, i ett jävla dike. Jävla busschafför!

Vi åt frukost. Dennis åt snabbt upp sin tallrik med gröt och ville sedan titta på film. Jag gick för att starta filmen åt honom och Benjamin satt kvar i stolen med sin gröttallrik som nästan var slut, Benjamin blev arg och började skrika när jag gick. När jag sedan kom tillbaka så tittade han länge på mig. Sedan öppnade han munnen, pekade mot skafferiet och skrek "macka, macka"

Han hade två tuggor gröt kvar så jag tyckte att dem kunde han äta upp först. Så jag sa till honom att "ät upp gröten först."

Han fortsatte att skrika "macka, macka" sedan skulle han även förklara för mamma vilken slags macka han skulle ha, mamma förstod inte vad han menade tyckte han väl. "OOOst!" Klämde han fram med näsan upp i vädret.

Då sa jag att "Nej, äter du inte upp gröten så får du ingen macka"

Då fick jag en lång, riktigt bekymrad och sur min. Bestämd liten skrutt!

Sedan åt han snällt upp gröten och blev tillslut nöjd och glad när han fick sin ostmacka ;) Haha.

Morgon mys/bus i soffan framför Gnottarna!

En riktig liten skitunge är vad vi har! Nybadad och sprang runt nakenfis, då ställde han sig och sket en rejäl på golvet! Mamma blev ställd och chockad så jag sprang och satte honom på pottan. Där kom en liten klutt till och så lite kiss! När han sedan reste sig från pottan fler han riktigt fascinerad och stolt, ställde sig pekade och skrek. Mamma berömde honom väldigt, såklart! Sedan ville han gärna undersöka det oxå, men stoppade honom i sista minut ;) Hahah.

Det är verkligen någon som inte vill att jag ska cykla, kanske någon som vill att jag ska ta tag i mitt körkort? I måndags morse tänkte jag ta bussen till skolan, jag kände mig lat. Men vad tror ni? Jag missade bussen förstås, så cykeln fick det bli ändå! Så jag cyklade som vanligt till skolan, trött och stressad. Jag hade nästan precis kommit till Benjamins dagis, skulle väja för ett möte med en annan cyklist, jag tappade balansen och vi rammlade. Jag kände hur cykeln började ramla och jag kände paniken. Benjamin skrek. Stunder då man får panik elr blir chockade då sägs det att man kan glömma minnet, att kroppen går på automatik. Jag kände att vi ramlade, sedan bild som finns i mitt huvud är att jag var framme hos Benjamin och hade fullt upp med att krångla ur honom ur stolen. Han skrek. Cyklisten jag mötte stannade, såklart. Hon frågade hur det gick och och om vi ville ha hjälp, men jag kunde inte förmå mig att svara. När jag sedan fått upp Benjamin i famnen, kramat om honom och tröstat honom, då slutade han att skrika. Åh älskade du, så illa gjorde du iallafall inte illa dig! Men jag skämdes och mina skuldkänslor var skyhöga, stackars lilla Benji. Cyklisten jag mötte hjälpte mig upp med cykeln, kallpratade lite, jag satt i Benjamin i stolen igen, gick en bit och sedan cyklade vi vidare. När vi kommit fram till dagis var han glad igen, jag lämnade honom och när jag kom ut igen började jag känna att fan, mitt lillfinger gör rätt ont. Det var helt blått, troligtvis en liten stukning. Jag cyklade vidare till skolan. Väl i skolan och jag hunnit andas lite, slappnat av, så började jag känna att fan det är inte bara fingret jag har ont i utan foten oxå. Jag gick någorlunda som vanligt hela dagen i skolan, men det vart bara värre och värre. Jag hämtade Benjamin på dagis och cyklade för att byta till en mindre cykel. Sedan cyklade vi hem, jag fick ondare och ondare. När vi slutligen passerat vår ytterdörr så gav jag upp, jag satt mig ner på golvet och gjorde allt för att inte börja gråta, inte än, måste lägga Benjamin att sova middag först. Så när jag slutligen lagt honom för att sova middag, gjort ett misslyckat försök i att linda foten så satt jag mig ner i soffan och grät, nästan storbölade. Jävlar vad ont jag hade! Aldrig i mitt liv har jag förut stukat foten, men nu så vet jag, fan så ont det gör.

Jag kände mig så förskräckligt hjälplös så jag skickade sms till Jennifer, och hon kom upp för att linda om mig, tack älskade ängel!

Nu några dagar senare kan jag äntligen gå på foten igen, med enbart några mindre svårigheter och smärtor. En och en halv dag gick jag på kryckor, men fan aldrig mer vill jag göra det. Hemska jävla klumpkryckor!

Nu har jag fått stränga order om att jag absolut inte får cykla mer.

Ironiskt, inte sant?