Barn dem springer genom livet, ibland så fort så att vi föräldrar inte hänger med. Plötsligt så har dem en egen vilja, dem gör tvärs emot vad man säger, bråkar och kanske till och med slåss. Men en dag så ramlar dem. Då måste vi finnas vi där för att fånga upp dem, krama om dem, trösta dem. Vi måste intala dem att försöka igen, få dem att våga fortsätta sin resa genom livet, och det gör vi med glädje!En enorm villkorslös kärlek, det är vad det är. <3

Kom för ett litet tag sen hem från förstahjälpen-kursen, sista gången idag så nu har jag sertifikat och får utöva förstahjälpen på barn! Men nu till saken..

Jag kom hem och började fundera, vart är Benjamins snuttefilt egentligen? Den ligger ju inte i skötväskan eller med honom i sängen. Farmor som passat och lagt Benjamin hade inte heller sett den. Vänta nu... *tänktänk* En ren ångest och panik känsla kom krypandes och placerade sig i magen.. ÅÅÅÅÅÅÅÅH NEEEEEEJ! Han hade inte med sig den när vi åt, men han hade med sig den påväg dit. FAAAN!

Både jag och Jimmy tog cyklarna direkt ner på stan, cyklade där vi gått tidigare idag. Under hela vägen kände jag bara ångesten bli större och större, tänk om tänk om... Jag började precis tappa hoppet precis när Jimmy skriker "DÄR ÄR DEN!" Jag blir så förskräkt att jag tvärbromsar och nästan trillar av cykeln, haha. Men där var den, hängde så fint på ett staket vid åhléns parkeringen. Tack snälla underbara människa som hängt upp den, du anar inte hur mycket det betyder!

Bara en snuttis för vissa, men en enorm trygghet med total mysfaktor för älskade Benjamin. All ångest släppte och jag kände en lättnad sprida sig i kroppen på mig istället, älskade snuttis är återfunnen!

Jag frågade Benjamin för ungefär 1h sen. Ska vi ta och bada dig gubben? Han tittade på mig precis som "ja vilken bra idé!" sedan sprang han raka vägen in i badrummet och ställde sig vid badkaret. Mammas stora duktiga underbara pojke! <3

På senaste tiden har jag märkt att ovanligt många saker inte längre ligger på sin plats.. och i dehär fallet är det inte min virrighet som har slagit till, faktiskt inte. Jag tror snarare att det kan vara en liten nisse, en nisse som är under 1m lång och väldigt busig, men såklart även väldigt charmig o go.

Nästan varje dag springer man runt som en galning här hemma, letar och letar, men vart tar sakerna vägen? Man hittar dem alltid på dem mest märkliga ställen.

Bara här om dagen skulle jag plocka ur skitiga kläder ur Benjamins dagisväska, och vad låg där i tro? Jo farbror Sebbes keps! Lilla busiga nisse.. tänkte jag. Han älskar verkligen kepsar han. Även en sko var spårlöst försvunnen en morgon här, lilla nisse älskar skor oxå serru! Denna sko hittade vi läängst in under skohyllan några dagar senare.

När man går där och letar, stressad och hittar fan inte det man letar efter, då kan man bli riktigt irriterad. Men när man sedan hittar det så kan man oftast inte låta bli att skratta. Älskade lilla Nisse, vad otroligt mycket mamma älskar dig!

Nu har jag banne mig fått nog av detta jävla regn! Är det någon där uppe som tycker att det är enormt roligt att retas med mig elr? Bara för att jag sagt att jag ska cykla tills de blir vinter, bara för att jag inte har något annat val? Elr är det för att jag inte har pluggat mitt körkort?

Jag åkte och lämnade Benji på dagis, han skrek och grät när jag lämnade honom men tystnade så snart jag gått utanför dörren. Jag cyklade till skolan, inge regn. Jag gick på min lektion som var på ungefär 2h. Nästa lektion var inställd, men det visste jag sedan tidigare = 3h hål med inräknad lunch. Jag satt vackert och väntade tills min nästa lektion som började 13.15 Klockan var 13.07 och jag satt utanför lektionssalen, klockan gick mer och mer, jag väntade och väntade. När jag väntat i 20min så gav jag upp och gick till receptionen, även denna lektion var visst inställd. Så 3h väntan helt i onödan! Jag började cykla hem, sa till Jimmy att det är lugnt jag kan hämta Benjamin på dagis.

När jag sedan gick innanför dagisets dörrar så började det att spöregna..

Det blev en väldigt kul cykeltur hem *not*

Men stunder som dessa, då uppskattar jag min onepiece lite extra. Kan säga att den åkte på direkt när jag kommit hem och de blöta kläderna åkt av!

Igår skulle jag ha lämnat Benjamin själv på dagis och sedan åkt till skolan, men ack nej. Lilla Benji vaknade med massa klet i ena ögat, alltså ögoninflamation. Fick ringa och sjukanmäla honom på dagis. Han fick stanna hemma med pappa medans mamma åkte till skolan, usch så jobbigt och tråkigt.

I skolan sen var huvudet ett enda kaos! Har nog varit borta från skolbänken för länge. Att tänka till, sitta still och lyssna på läraren va ingen höjdare det, haha.

Det var väldigt skönt att komma hem, även till en gnällig och sjuk Benjamin.

Idag var det begravning för söta Märta, som blev 100år och 1 månad. Det var en mycket sorgfylld men fin och mysig begravning. Benjamin fick vara hos sin mormor under tiden, jag tyckte inte alls att det var lämpligt för honom med begravning. Efteråt fick vi lyxig smörgås, kaffe och fika. Följt av mat ute i östnor, då fick Benjamin följa med men han totalvägrade att äta. (Han hade tidigare ätit iallafall lite mat + glass hos mormor) Sedan när vi åt middag oxå, han bara vred bort huvudet men drack iallafall lite saft.

Och nu har min lilla älsklingsskrutt ögoninflamation på båda ögonen, troligtvis feber och ont i halsen, han är gnällig och matt. Han verkar inte ha någon matlust alls, hans kvällsvälling förblev tom orörd vilket är ytterst ytterst ovanligt då han älskar välling! Nu tycker jag så synd om honom så jag hade kunnat gråta en skvätt själv. Det blev nattning med torkning av ögonen, alvedon, torkning av ögonen, näsdroppar och en massa gnäll. Imorron blir det att ringa BVC så får vi se vad dem säger, lär väl inte bli så mycket av det tyvärr. Sen får vi oxå se ifall jag klarar av att lämna honom hemma med pappa elr om hönsmamma Malin blir hemma från skolan..

Stackars mammas lilla gosse. <3

Idag var andra dagen av inskolningen för Benjamin på dagis, men jag blir bara mer och mer tveksam. Ja jag vet, enbart två dagar därav sammanlagt max 6h. Men det är bara en dålig känsla jag har, en liten röst från mamma hjärtat som viskar att "dehär är inte okey, detta kommer inte att bli bra" Ja jag vet att alla är oroliga när deras lilla barn ska börja dagis, men när personalen bara är obeslutsam, vek och rörig då känns det verkligen inte bra?

Dehär två dagarna, därav sex timmarna som vi har varit där har det varit som max 5st barn. Ungarna har sprungit, dem har slagits, bråkat och dem har skrikit. Ingen ordning alls, inget lugn, ingen planering och inget schema (förutom dem fasta mat och sovtiderna då förstås)

Ursäkta ordvalet, men hur i helvete blir det när barnen är 15-20st?

Benjamin kommer gå i höga varv, han kommer skrika och han kommer bråka.

Han kommer helt att ta övertag över personalen.

Jag glömde en faktor i det hela, en ganska stor en. Det är inte bara inskolning för barn och föräldrar utan även för dagispersonlen, dem ska lära känna det nya barnet och deras behov. Alla gör olika och på sitt sett, olika uppfostran och väderingar.

Men nu när inskolningen lider mot sitt slut, så kan jag äntligen känna lugn när jag lämnar honom där ensam med dem. Bortsett från ett litet hugg i mammahjärtat, en klump i magen och en våg av rastlöshet när man passerat grindarna så funkar det. Men mamma vänjer väl sig snart hon oxå ;) snart blir det ju faktiskt fullt upp med skola om dagarna!

Och min lilla grabb är ju så duktig! Han bryr sig inte mycket när mamma går inte, det är lite gnäll men 2min senare så är allt som vanligt igen. Han roar sig själv och både äter och sover hur bra som helst. Mammahjärtat växer så det knakar! <3

Har inte så mycket vettigt att skriva. Just nu är livet rörigt, riktigt rörigt.

På Torsdag åker jag till Falun och stannar troligtvis där resten av veckan, behöver få lite andrum från allt känner jag. Men tungt kommer de att bli att inte ha er nära, att inte pussa på er under flera dagar. Men jag får väl pussa och gosa med Jennifer och hennes lilla bebis i magen istället ;)

Sen på Tisdag fyller Benjamin 1år, tårtor ska bakas, personer ska bjudas och presenter ska köpas. Jag kan inte förstå att det är sant.

Min lilla grabb, min älskade skrutt, det är snart 1 helt år sen du kom till värrlden och förändrade mitt liv totalt. Tiden går alldeles för fort och jag hinner knappt med alla dina framsteg, men jag älskar dig av hela mitt hjärta min son.

På Tisdag fick jag oxå tid till Soc, vi ska sitta där och prata med mamma och pappa. Jag funderar på att flytta på tiden, för jag känner på mig att vi alla kommer gå rätt griniga därifrån och det vill jag inte utsätta Benjamin för på hans STORA dag!

På Torsdagen där sen blir det BVC, kan inte vänta på att få se hur stor han har blivit och att få skryta om att min lilla skrutt kan gå och annat! Lite stolt morsa är man då kanske? ;) Tyvärr blir det oxå en spruta åt honom på det.. Men pappa följer ju med så det ska nog gå bra.

Nu ska jag feta min älskade underbara non stopchoklad och titta på lite tv!