Du har en glad, sprallig, utåtriktad, kärleksfull och underbar son.

Det enda han behövde av dig varannan vecka var sysselsättning, uppskattning, uppfostran, mat och kärlek.

Hur svårt kan det vara dem få timmarna om dygnet då han inte är på dagis?

Du hade din chans och du sumpade den.

Istället för att sen erkänna att du gjort fel och stå för konsekvenserna,

så springer du hellre och gömmer dig.

Du slänger hellre bort ALLT bara för att behålla din jävla stolthet.

Mammahjärtat värker i mig, jag kan fan inte smällta det.

Ditt eget kött och blod, hur fan kan du?

Någon som är så fruktansvärt underbar, och som behöver dig?

Som du påstår att du älskar, och som är allt för dig?

Du spottar på honom, kastar bort honom som om han vore en leksak du tröttnat på.

Ilskan försvinner inte, den bara byggs på, river och sliter uti mig.

Jag är alltid bara ett hårstrå ifrån att explodera var gång jag ser dig.

Hur jävla känslokall och egoistisk får man egentligen vara?

Att du ens kan stå rakt på dina ben, att du fortfarande kan påstå dig vara pappa.

Min älskade ängel, mamma tänker göra allt för dig <3